Frimärket som flyttade en kanal

Ett frimärke av en rykande vulkan skulle komma att få USA att ändra placering av den planerade kanalen mellan Atlanten och Stilla Havet. Istället för genom Nicaragua så kom man i stället att bestämma sig för Panama.

Momotombos rykande vulkankrater på frimärke ur Nicaraguas bruksserie 1900.

Vid Pan-amerikanska utställningen 1901 i Buffalo, New York, tillkännagav president William McKinley att Förenta Staterna skulle bygga en kanal som skulle förbinda Atlanten och Stilla havet.

Det franska företaget de Lesseps hade försökt bygga en kanal tvärs över Panama näset, den smala landbryggan mellan Sydamerika och Mellanamerika, tjugo år tidigare.

Malaria, jordskred och anklagelser om korruption hade tvingat dem att överge projektet.

President McKinley och kongressen hoppades på att lyckas där den franska hade misslyckats genom att bygga kanalen genom Nicaragua istället.

President William McKinley på USA frimärke från 1923.

En kanal skulle få stor ekonomisk betydelse för Förenta Staterna, då den skulle korta av sjövägen mellan öst- och västkusten av USA högst väsentligt. Fartygsrutten mellan New York och San Fransisco runt Kap Horn var 22 500 kilometer. En kanal skulle minska sträcka till 9500 kilometer.

Fransmannen Philippe Bunau-Varilla, som tidigare varit den fransk kanalbyggaren de Lesseps chefsingenjör vid försöket att bygga en kanal genom Panamanäset, hoppades på att övertyga den amerikanska regeringen att den kortare Panama vägen var bättre än den längre vägen genom Nicaragua.

Han försökte personligen att påverka president McKinley och ledamöter i kongressen, men fann dem stå orubbligt fast bakom Nicaragua planen. Orsaken var att man ansåg Nicaragua ha en mer stabil politisk situation än Panama. Panna var vid den här tidpunkten inte ett eget land utan en provins i det politiskt instabila Columbia.

Till en början användes frimärken från Panama med påtryck "Canal Zone". Märke från 1904, det år kanalbygget påbörjades, med karta över Panamanäset och kanalen.

Men Philippe Bunau-Varilla var inte fransman för inte. Han kände till Napoleons uttalande att "en liten skiss är bättre än en stor rapport”. Genombrottet kom när Bunau-Varilla i sin korrespondens fick syn på ett brev från Nicaragua med ett frimärke med bild av vulkanen Momotombo med ett rykande moln ur kratern.

1900 hade Nicaragua givit ut en serie bruksmärken, alla med samma motiv, sjön Managua med Momotombos rykande vulkankrater.

Från en frimärkshandlare i Washington köpte Bunau-Varilla 90 ex av märket. Han monterade frimärkena med texten ”Ett officiellt vittne till vulkanisk aktivitet i Nicaragua” på pappersark som han sände till USA:s senatorer.

Med senator Gallinger syftar Bunau-Varilla på senator Jacob Gallinger för New Hampshire. Vid röstningen blev resultatet 42 mot 32 till förmån för Panama mot Nicaragua.

Ett av de 16 frimärken som gavs ut 1939 till 25-års minnet av kanalens invigning.

Bunau-Varilla tog tåget till New York och från frimärkshandlare där köpte han ytterligare 500 frimärken, som sändes till medlemmarna i kongressen.

Den här gången resulterade det i en jordskredsseger för Panama med endast åtta röster emot.

Arbetet på kanalen påbörjades 1904, och efter 10 år kunde ett av historiens mest utmanande projekt invigas. Tack vare ett enkelt bruksfrimärke heter det nu Panamakanalen och inte Nicaragua kanalen.